view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Inte mycket till kommission

För åtta månader sedan lovade Vetenskapsrådets generaldirektör Mille Millnert en kommission som skulle granska vad som hänt i deras forskningsfuskutredning.

Nu har resultatet kommit, i form av två enmansutredningar. Där framgår att Vetenskapsrådet inte följde lagen, inte sitt interna regelverk, att myndighetens dokumentation är omöjlig att följa och att expertgruppens version av hur utredningen hämtat in uppgifter inte stämmer.

Så långt är granskningarna viktiga och bra. Att den utredning som Vetenskapsrådet gjorde av Suchitra Holgerssons forskning idag skulle användas som belägg för att hon fuskat faller på sin egen orimlighet.

Man kan inte anklaga någon för att fabricera forskningsresultat samtidigt som man drar en skröna om hur man gått till väga i utredningen. Det är bisarrt att säga att någon inte dokumenterat sin forskning ordentligt, samtidigt som man själv inte använt ankomststämpeln förrän flera år efter att olika handlingar faktiskt inkommit. Ska någon fällas för fusk så måste utredarna kunna visa att de har på fötterna.

Ändå är jag grymt besviken för att det inte blev någon kommission. Enligt Svenska Akademiens ordlista pratar vi då om " statlig kommitté eller nämnd för mera omfattande uppgifter". I mina ögon hade det varit en grupp kloka människor som tagit ett större grepp om vad som ledde fram till att en högt uppsatt domare, en högst erfaren jurist och flera namnkunniga personer i forskarvärlden struntade i sådant som för varje utomstående betraktare måste te sig som självklarheter. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg hoppades jag på en kommission som skulle ställa frågan "varför" ett antal gånger; en granskning som skulle blottlägga systemfelen.

Nu landade ansvarsfrågan ungefär där jag var rädd att den skulle landa. Man skyller på att några personer gjort fel. Men gör ingen djupare analys av hur det kunde bli så enormt galet.

Visst, det är jättebra att Vetenskapsrådet nu ser över sin internutbildning, och att varenda anställd ska få sig en dusch offentlighetsprincip med jämna mellanrum. Det borde fler myndigheter se till. Och Centrala etikprövningsnämnden, CEPN, är uppenbart på tårna kring alla frågor som gäller inkomna handlingar och datumstämplar.

Men det finns fortfarande gigantiska och grundläggande problem kring hur misstänkt forskningsfusk ska utredas. Sedan 2010 ligger ansvaret på CEPN. De har en särskild pott pengar för att utreda, till skillnad från Vetenskapsrådet. Men i övrigt har de i princip ingenting. Ingen definition på vad som räknas som fusk, ingen arbetsordning för hur man ska jobba.

Det finns inga instruktioner för hur man ska säkra bevis och hantera material. Hur gör man om man får ett tips om en mystisk datafil? Kan man spärra av, ta i beslag? Nämnden har ingen IT-forensisk kompetens trots att lejonparten av all forskning på ett eller annat sätt dokumenteras i datorer. CEPNs utredare har inte ens mandat att kräva att någon av de inblandade ska tala sanning – varken de som är misstänkta eller de som anklagar. Hur man ska kunna göra ett bra jobb med de förutsättningarna är mig en gåta.

I sitt sorgliga misslyckande hade Holgersson-ärendet ändå kunnat bli en bra utgångspunkt i diskussionen om hur misstänkt forskningsfusk ska hanteras, från anmälan till straff.

Hur definieras oredlighet? Är det fusk när det upptäcks konstigheter i försök som aldrig använts i någon publikation? Vilka krav ska man ställa på att en handledare sparar dokumentation av sina doktoranders arbeten – särskilt om man byter arbetsplats? Att veta var gränserna går är inte bara viktigt för utredarna – det måste ju forskarna också veta, för att kunna göra rätt.

Hur ska utredarna skydda uppgifter som man av olika anledningar inte vill ska läcka ut för tidigt? Vetenskapsrådets dåvarande rådsjurist försökte hänvisa till någon slags förundersökningssekretess – något som inte finns för Vetenskapsrådet. Även om jag är en öppenhetsivrare kan även jag se att det i vissa lägen kan behövas hemligstämplar. Men inte heller för CEPNs forskningsfuskutredningar finns några sekretessklausuler.

Och vem axlar ansvaret ifall någon extern part försöker utöva påtryckningar på dem som utreder? I Holgerssonutredningen förekommer ett brev, som de sakkunniga uppfattade som ett hot som skulle kunna tvinga dem från hus och hem. Ifall de skriver om sina utlåtanden för att de inte har på fötterna är det en sak. Men det är inte acceptabelt att en fuskutredare skulle låta sig påverkas av ekonomiska påtryckningar.

Sist men inte minst: hur ska forskningsfusk bestraffas? Holgersson blev den första och sista forskaren i Vetenskapsrådets försök att skapa en straffskala, där fällda forskare inte skulle få söka bidrag under ett antal år. Idag har Holgersson fått tillbaka sina bidrag och systemet är skrotat. Men idén i sig är inte dum – men det är i så fall oerhört viktigt att kriterierna är glasklara, utredningarna oantastliga, och att det finns en rättssäker process med möjligheter att överklaga.

Kanske är det ändå inte Vetenskapsrådet som ska tillsätta den här kommissionen. Det handlar faktiskt ytterst om lagstiftning, och då är det regeringen som måste lyfta frågan. Björklund: bollen är din!




Sus Andersson




23/4 2012